PÅVERKANS­OPERATIONER - den dolda agendan

Den som inte är vaksam kanske inte ens märker av dom,  aktiviteterna som är utformade att påverka hur vi tänker, tycker och agerar. 

PÅVERKANSOPERATIONER ÄR HÄR för att stanna och vidareutvecklas till att bli allt mer sofistikerade verktyg för statsmakter och organisationer som vill driva igenom en viss agenda. 

Med noggrann tajming kan påverkansoperationer utgöra ett direkt hot mot oss som individer och mot samhället, men oftast rör det sig om effekter vi ser långt senare. Konsekvenserna kan bli enorma om vi inte lär oss att identifiera och hantera hoten. 

Under andra världskriget kallades det propaganda och användes flitigt för att underminera fiendens motståndskraft eller att avleda uppmärksamheten åt något annat håll. Efter krigsslutet fick ordet propaganda lite dålig klang, och ingen ville riktigt sätta det på sitt visitkort, men metoderna fortsatte och förfi- nades under kalla kriget. Det massiva genombrottet har dock skett i samband med digitaliseringen och har utvecklats till en egen konstform. Med ytterst små medel kan en motståndare iscensätta operationer som betalar sig snabbt. 

Vi är dagligen utsatta för påverkansoperationer utan att veta om det, för flera kampanjer sker inte ens här i landet, de sjösätts och genomförs utanför våra gränser, ämnade att underminera förtroendet för Sverige och vårt öppna samhälle. 

Statsmakterna har olika målsättningar och driver därför olika narrativ, det vill säga en världsbild och historiebeskrivning som man vill nå ut med. Enligt både Säkerhetspolisen (Säpo) och Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten 

(Must) är de främsta aktörerna som riktar sina insatser mot oss Kina och Ryss- land. Att Ryssland är en flitig aktör för att agera destabiliserande mot Sverige och våra grannländer är känt sedan länge, och Kina flyttar fram sina positioner allt mer i världspolitiken. 

Ryssland har sedan en tid tillbaka finslipat sina metoder för att påverka framför allt det geopolitiska närområdet på ett sätt som gynnar landets intres- sen. Man angriper inte hela Nato eller hela EU, utan vet att det är enklare att bryta ett strå med spagetti än att bryta en hel bunt. Genom att ge sig på ett land i taget och utgå från dess svagheter är det lättare att lyckas. 

En numera klassisk metod är att försöka ställa befolkningsgrupper mot varandra, det kan vara politiska motståndare, men det kan också röra sig om pensionärer, folk med funktionsnedsättningar eller invandrare. Med en extremt kostnadseffektiv insats i sociala medier kan man nå enastående resultat om vi inte är på vår vakt. 

Vem vinner på att den här “nyheten” kommer ut just nu? Den frågan brukar man ställa sig i medievärlden, och frågan är lika relevant för att kasta ljus på ”nyheter” som är designade att driva ett narrativ som missgynnar vår handlings- förmåga och vår inställning till samhället och världen. För genom att sprida för- virring om vad som gäller kan fienden vinna värdefull tid innan våra makthavare verkställer livsviktiga och tidskritiska beslut, som att utfärda höjd beredskap. 

Ett tydligt exempel på hur detta fungerar är varje gång frågan om Natome- dlemskap dyker upp i försvarsplaneringen. Oavsett om man uttrycker sig för eller emot tar det inte lång tid innan en desinformationskampanj dyker upp på något plan i medierna. Eftersom Ryssland av naturliga skäl är motståndare till allt som har med Nato att göra sker detta på ren reflex, och det finns alltid nya sätt att vinkla storyn. Det här är en del av spelet, så att säga, för även om det inte är olagligt att vilseleda eller underminera är det exakt den effekten som eftersträvas, och graden av effekt beror på hur stort utrymme storyn får. 

Det allra bästa resultatet uppnås när ett narrativ delas vidare och på så vis publiceras om och om igen, oavsett om det är med hjälp av nyhetsredaktioner eller genom privatpersoner. 

För att få individer att dela kampanjer finns det praktiska format som är 

designade just för att delas vidare till bekanta i främst sociala medier. Ett bra exempel är så kallade memes, bilder och filmer med en text som skapar ett nytt sammanhang. Ofta är de rätt roliga och fyndiga, men ibland finns det en illa dold underton som är ämnad att så splittring, öka polariseringen eller minska förtroendet för samhällsapparaten. 

Det som händer i framför allt sociala medier är att det snabbt uppstår eko- kammare eller bubblor, det vill säga att vi får mer av det vi reagerar på. De stora tech-giganterna har blivit allt bättre på att förstå vad vi går igång på, och de förser oss med mer av den varan. 

Ibland är det inte lätt att skilja befogad samhällskritik från påverkansopera- tioner. Men när man väl börjar “filtrera” nyhetsflödet blir det med tiden enklare att känna igen rena beställningsjobb, ämnade att skapa missnöje eller osäkerhet. 

Eftersom det här är ett relativt enkelt och billigt sätt att komma närmare sina geopolitiska målsättningar investeras det ordentliga resurser i påverkanso- perationer. 

Ett listigt tillvägagångssätt är att börja bearbeta en mindre blogg eller ett mindre men inflytelserikt konto i sociala medier och få denne att dela en story som är spektakulär. Vem vill tacka nej till en nyhet som garanterat kommer att generera klick? Eftersom storyn är dramatiskt paketerad är det också sannolikt att en större bloggare eller ett större konto plockar upp det hela och återpu- blicerar den. Med lite tur plockas den i förlängningen upp som en nyhet av rikstäckande media som vädrar scoop med massor av tittare och besökare och därmed får det lättare att sälja annonser. 

Det finns flera exempel på när nyheter som satt Sverige i dålig dager med rena lögner har publicerats i andra länder och letat sig hela vägen upp till riks- täckande medier och därmed tagits för sanning. 

Eftersom det är avsevärt billigare och snabbare att arbeta med påverkansoperationer för att nå geopolitiska mål än att sätta in hårdvara i form av väpnade styrkor på någon annans territorium, är det här något som kommer att fortsätta och det kommer att öka. Det är lätt att skala upp, som det heter i företagsvärl- den när man systematiserar en ökning av tillväxten. 

De välkända och ökända trollfabrikerna kommer att ha fortsatt sysselsätt- ning så länge det går att påverka oss i Sverige och andra demokratier för att minska tilliten till våra öppna samhällen och minska förtroendet för andra demokratier. 

En effekt av den ökade aktiviteten i både operationer som når våra nyhets- kanaler och trollande i kommentarsfälten hos bloggare och i sociala medier är att det finns en risk för att vi i förlängningen kan få svårt att gallra vad som är sant och falskt. 

Hur tacklar man då påverkansoperationer? Det som ligger närmast till hands är förstås att utrusta sig med en god portion källkritik. Generellt strävar de stora nyhetskanalerna efter någon form av neutral förmedling, även om deras ledarsidor har olika politiska färg och kompassriktningar. 

Sen ska det tilläggas att ingen är immun mot att då och då publicera och förstärka ren desinformation. Samtliga privatägda mediehus och de statligt finansierade nyhetskanalerna har låtit fientliga narrativ passera genom filtren. Nyhetsflödet ökar i hastighet för varje dag och det krävs bara en stunds oskärpa för att en redaktör ska publicera en nyhet som kanske hade vunnit på att ha faktagranskats en extra gång. 

För oss vanliga människor som inte behöver ta ställning på sekunden, utan faktiskt har mer tid för att bilda oss en uppfattning, är det enkelt att ställa frågan “verkar det rimligt eller inte?” Om något verkar vara för bra eller för dåligt för att vara sant, så är det förmodligen också så. En annan fråga att ställa sig har vi berört tidigare, men den är värd att lyftas igen: Vem kan tänkas vinna på att detta publiceras? 

Vad är då sant och falskt? Frågan är subjektiv, men det finns också en objektiv sanning, det vill säga att någonting faktiskt har hänt eller inte har hänt. Om en person hävdar att det är sol och en annan person hävdar att det där och då regnar så finns det bara ett sätt att ta reda på vad som stämmer, och det är att öppna fönstret och titta ut. Det går inte att ta ‘lite av ena sidan och lite av andra sidan’ för att hitta en medelväg. Precis som när du har två glas framför dig, ett med vatten och ett med urin, så blir vattnet aldrig bättre för att någon blandar i urin.  

Vi måste själva skapa oss en korrekt lägesbild innan vi tar något för sanning och sprider det vidare. Hörsägen på sociala medier eller underground-sidor på nätet är aldrig en bra nyhetskälla även om de kan innehålla spår av sanning. Den bästa lögnen är den som är uppblandad med sanning som dessutom går att kontrollera. 

Det som kan komma att bli en utmaning är att volymen av påhittade nyheter och mängden trollande i kommentarsfält leder till desinformationsutmattning. Yttrandefriheten i våra västliga demokratier används som vapenbärare för att splittra oss och om vi inte är vaksamma kan det bli för mycket desinformation för att vi ska hinna och orka att avfärda dem. 

–

Den här posten är bearbetad version av ett kapitel